Vad kostar kvalitet inom LSS egentligen?

På LSS-Byrån strävar vi efter att hålla fingret på pulsen i branschen och följa aktuella teman och debatter för att bäst kunna hjälpa våra kunder att orientera sig och ta bra beslut. Det händer att vi då och då stöter på saker som är så pass tankeväckande att vi gärna själva gör ett bidrag till det offentliga samtalet. Detta inlägg är ett sådant. Ekonomin: en bortglömd spelare?

AI-genererad bild - analysera ej för noga

Den nutida samhällsdiskursen kring funktionshinderomsorgen och tangerande HVB-verksamhet präglas av diskussioner om oseriösa aktörer, bristande kompetensförsörjning, urholkad rättighetslagstiftning och misslyckade samarbeten mellan olika instanser Få är de som inte vill att funktionshinderomsorgen ska vara av god kvalitet, och både stora som små aktörer kämpar tappert för att utveckla arbetet och göra kontinuerliga förbättringar, Socialstyrelsen och IVO i spetsen.

Vad vi ser i vår praktik är att även om nästan alla strävar åt samma håll kvalitetsmässigt, så finns det som vanligt en tungviktare i andra hörnet av ringen som ingen riktigt rår på: Ekonomi. Nu är det ju egentligen ingen som på riktigt har glömt bort att det i slutändan ofta är pengarna som styr många av besluten i funktionshinderomsorgen, som på så många andra arenor i samhället. Ändå tenderar frågan att komma som en sorts eftersläntrare i diskussionerna. Vi börjar med högt satta mål om hög kvalitet och individuellt anpassad verksamhet med högkompetent personal, för att sedan möta verkligheten, i tysthet skruva ned våra förväntningar och dämpa vår iver.

Vi tror att en bidragande faktor till detta är just att det idag inte verkar finnas något bra sätt att som beställare eller utförare orientera sig vid vad kvaliteten som vi vill ha egentligen kostar.

Vitt skilda världar

När vi arbetar med våra kunder, som i majoritet är privata utförare inom LSS, kommer den ekonomiska frågan ofta upp. Vad är egentligen ett rimligt dygnspris för en given insats? Hur förklarar man det för beställande kommun? Hur gör vi för att leva upp till kvalitetskraven med de resurser vi har? En verklighet är nämligen att olika kommuner kan ha otroligt olika uppfattning om vad en given insats rimligen bör kosta. Vi har varit med om situationer där föreställningarna om vad en boendeplats med samma behovsnivå ska kosta skiljer sig åt med 40-50%. I siffror kan det betyda att kommun A är beredd att betala 4 500 kr per dygn för en plats på ett LSS-boende, medan Kommun B är beredd att betala endast 2 250 kr för samma insats. Ibland är dessa skillnader ur utförarperspektivet fullständigt orealistiska. Detta kan i sin tur leda till att man som utförare går med på förutsättningar som ger alldeles för lite resurser för att kunna leva upp till den kvalitet man vill leverera och som den enskilde omsorgstagaren har rätt till.

Ökade krav, mindre resurser

Varje år utvecklar myndigheter och beställare sina krav på utförare inom LSS på olika områden. Detta sker naturligtvis med all rätt, då saker och ting generellt alltid kan bli bättre, säkrare och med mer omtanke kring den individuella omsorgstagarens behov och önskemål. Dock har det väl sällan hänt att man skapat resursutrymme för nya krav genom att släppa på gamla:

"Nu ska ni arbeta intensivt med att minska förekomsten av otillåtna begränsningsåtgärder i er verksamhet, men för att få tid med det slipper ni dokumentera så noga i år"

Missförstå oss rätt nu, det vore såklart märkligt att göra så. Vi konstaterar endast att listan av saker som måste göras på ett rätt och riktigt sett blir längre och längre varje år. Det borde väl betyda att man behöver mer resurser också?

Men icke sa Nicke. Det är väl etablerat att årliga höjningar av omsorgsavgifter inom LSS tenderar att understiga takten i både inflation eller lönehöjningar.

Ett räkneexempel

För att illustrera vår poäng ytterligare: Låt oss göra ett enkelt räkneexempel med endast lön som grund:

Vad tycker vi exempelvis vore en rimlig lön för en boendestödjare på ett barn- och ungdomsboende enligt LSS idag, 2025? Tänk på att vi vill ha en person som har hög kompetens, erfarenhet och en adekvat utbildning. Sådana är det brist på, och det blir nog svårt att tillförlitligt kunna hitta (och behålla) en så pass kvalificerad medarbetare som jobbar för mindre än 30 000kr. Därtill kommer en genomsnittlig OB-ersättning på 4-6000 kr beroende på kollektivavtal, samt minst 6% sjuklönekostnader och 12-15% semester. Lägg till arbetsgivaravgifter och vi är på runtomkring 350 kr per timme för endast grundbemanning. Detta kan jämföras med 2025-års assistansersättning från Försäkringskassan som ger 342,60 kr per timme och som dessutom ska täcka administration, handledning och andra overheadkostnader. Detta sätter ett reellt tak på hur pass kompetent personal man i genomsnitt kan förvänta sig som assistanstagare.

Så vad gör vi nu?

Vi menar inte att kvalitet och ekonomi måste stå i motsats till varandra – tvärtom. Men om vi verkligen vill bygga en långsiktigt hållbar omsorg med hög kvalitet, måste vi börja tala om ekonomi som en integrerad del av kvalitetsdiskussionen. Vi behöver gemensamma verktyg och språk för att förstå vad olika kvalitetsnivåer faktiskt kostar – och vara ärliga nog att stå för det i både kravställan, upphandlingar och utförande. Annars riskerar vi att fastna i en verklighet där alla vill mer än vad resurserna räcker till – och där kompromisserna med kvalitet görs i det fördolda. De som förlorar mest är som vanligt - de vi finns till för.

PS: Vi inser att en aspekt som också spelar in här är det där med vinsterna i välfärden. Den kommer in lite ifrån "andra hållet" och behöver naturligtvis också kalkyleras in, men det förtjänar ett eget blogginlägg.